Ragga.nu?
Ni som känner mig vet kanske att jag nog bör räknas till skaran som toppar listan över Sveriges mest nyfikna människor.
Igårkväll var jag, just pga min sanslösa nyfikenhet, tvungen att spana in en av Sveriges stora dejtingsajter.
När det gäller hemsidor av denna typen är jag nog lite fördomsfull.
Om man inte kan träffa folk ute i verkliga livet måste man väl har någon form av socialt handikapp?
Eller vad är problemet?
Jag accepterar folk som "nätdejtar", det är inte det, men jag kan inte låta bli att bli lite fundersam.
Faktum är att jag träffade min första "riktiga" pojkvän på nätet, Lunarstorm för att vara mer specifik.
Och det här var precis just så; ett Lunarstorm för vuxna singlar.
Bra eller anus? Jag kan inte uttala mig om det.
Är man ute efter något tror jag iofs det kan vara rätt så effektivt.
Under de ca tio minuterna jag var medlem fick jag ett antal mail av typen "Hej, du ser trevlig ut, är nyfiken på dig".
Det jag tycker är komiskt i denna historien är att; samtidigt som jag sitter och fyller i onödig fakta om mig själv ser jag, i rutan "Online just nu", ett av mina EX!
Klickar mig genast vidare in på hans profil (ännu en gång styrd av nyfikenheten).
Och kanske är jag en rätt dålig människa men jag kan inte göra annat än att skratta när jag läser hans presentation, kan inte hjälpa det.
Efter en msn-konversation/konfrontation, ang. grejen, där ovan nämnda kommer med diverse ursäkter känner jag att det räcker för min del.
Tackar för mitt besök och avslutar mitt medlemskap.
Beundrar dock de människor som får ihop en utförlig och bra presentation om sig själv på det där viset.
Själv känns det bara som jag skriver ännu ett opersonligt och tråkigt personligt brev, vilket jag under hösten hunnit bli rätt trött på.
Iaf; "Nätdejting" är ingenting för mig, inte för tillfället och hoppas alla gånger att jag slipper.
Och sen är jag helt enkelt en person som bör upplevas live, annars tror jag man missar mycket av min fina personlighet och mina fantastiska egenskaper. ;)
Igårkväll var jag, just pga min sanslösa nyfikenhet, tvungen att spana in en av Sveriges stora dejtingsajter.
När det gäller hemsidor av denna typen är jag nog lite fördomsfull.
Om man inte kan träffa folk ute i verkliga livet måste man väl har någon form av socialt handikapp?
Eller vad är problemet?
Jag accepterar folk som "nätdejtar", det är inte det, men jag kan inte låta bli att bli lite fundersam.
Faktum är att jag träffade min första "riktiga" pojkvän på nätet, Lunarstorm för att vara mer specifik.
Och det här var precis just så; ett Lunarstorm för vuxna singlar.
Bra eller anus? Jag kan inte uttala mig om det.
Är man ute efter något tror jag iofs det kan vara rätt så effektivt.
Under de ca tio minuterna jag var medlem fick jag ett antal mail av typen "Hej, du ser trevlig ut, är nyfiken på dig".
Det jag tycker är komiskt i denna historien är att; samtidigt som jag sitter och fyller i onödig fakta om mig själv ser jag, i rutan "Online just nu", ett av mina EX!
Klickar mig genast vidare in på hans profil (ännu en gång styrd av nyfikenheten).
Och kanske är jag en rätt dålig människa men jag kan inte göra annat än att skratta när jag läser hans presentation, kan inte hjälpa det.
Efter en msn-konversation/konfrontation, ang. grejen, där ovan nämnda kommer med diverse ursäkter känner jag att det räcker för min del.
Tackar för mitt besök och avslutar mitt medlemskap.
Beundrar dock de människor som får ihop en utförlig och bra presentation om sig själv på det där viset.
Själv känns det bara som jag skriver ännu ett opersonligt och tråkigt personligt brev, vilket jag under hösten hunnit bli rätt trött på.
Iaf; "Nätdejting" är ingenting för mig, inte för tillfället och hoppas alla gånger att jag slipper.
Och sen är jag helt enkelt en person som bör upplevas live, annars tror jag man missar mycket av min fina personlighet och mina fantastiska egenskaper. ;)
Kommentarer
Trackback
