ihuvudetpaenolanning

Gullbergs kaj paradis

Det finns tre saker jag inte tror på; Gud, kärlek och män.
Som den "vanliga" svensk jag är så har jag väl iofs aldrig riktigt trott på Gud (eller, jag har väl egentligen aldrig brytt mig om eller engagerat mig tillräckligt för att ta ställning på riktigt).
De två sistnämnda har jag dock tvivlat på under en längre period.

Nu kanske jag låter väldigt bitter och tycks dra alla människor av det manliga släktet över samma kam, men den risken tar jag.
Diskuterade detta med en god vän igår och instämmer undrande "När blev killarna dom nya brudarna?".
Psykiskt labila, oärliga, ovärda, allmänt konstiga killar i överflöd får mig att tröttna och, stundtals, vilja byta lag (dessvärre(?) lättare sagt än gjort).

Och vad hände med kärleken?
Varför känns det inte som när man var 17 längre?
Är det det som händer när man blir äldre eller är det bara jag som blivit avtrubbad, sårad och sviken för många gånger och inte vågar känna efter på samma sätt längre?
Jag vill gärna tro på evig kärlek, eller kärlek överhuvudtaget.
Synd bara att män man mött förstör för ev. framtida kandidater inom ämnet.
Tills dess att jag blir riktigt jävla motbevisad tänker jag skita i allt.
Jag stänger av.